Martins madonna: människa, mystiker
Det är spännande med broder Martin. Ty mitt i bland dåtidens teologer, tänkare, präster och schamaner får världen till sin stora häpnad plötsligt se något chockerande: en religiös människa! Ett kvalificerat råskinn, men en levande människa med huvudet bland molnen och fötterna i dyngan!
Det är spännande med Luther. För alla har en åsikt om honom. Få har läst honom. Alla åberopar sig på honom: F. Gunnar likaväl som Rosenius, Bertil Gärtner liksom Ingemar Ström, högkyrkliga, lågkyrkliga, plattkyrkliga.
Det är spännande med augustinereremitbrodern, därför att jungfru Maria är hans hjärtas dam. Redan i skolan hade Martin lärt sig kyrkosångerna: "Hur älskade inte Luther Magnificat!". När teologen Luther bannlysts av påven, när hans framtid hänger på en skör tråd, gör han som alla människor i djupaste kris. Vänder sig till sina basala tillhörigheter: Han går till Skriften och Maria. Ur hans penna flödar en inspirerad utläggning av Marias lovsång från Luk 1:46-55 under ångest och rädsla för vad som skall hända med honom under vintern år 1520-21.
Luther målar sin expressiva madonnabild. Full av inspiration söker han att ”forma en Mariahyllning, en krans av blommor, som han flätat kring hennes bild”. Genom henne vägleds människan att tro på Kristus och ära Gud. Reformatorn fascineras av henne och känner igen sig i henne: Guds ”mor är vår syster”, kommer han fram till.
Maria appellerar till broder Martin inte för att hon är den idealiska kvinna, inte heller för att hon ger Gud den moderliga kärlekens ansikte. "Hon företräder inför Gud det mänskliga", skriver Olov Hartman och det är tillämpbart på Martins Maria. Vidare påminner reformatorns madonna om den ”Guds vän och profet” som en katolsk, kvinnlig teolog gör till föredöme idag.
Här lyfter Luther fram förmågan att föda och bli mor. Alla kristna - både kvinnor och män - ”skall bli Kristi mödrar, i vilka Gud själv bor genom Kristus, Gud och människan.” Han överskrider det manliga som norm i sin identifikation med Maria. Madonnan är given till kristenheten – till kvinnor som män - som hälsosamt orosmoment, poängterar reformatorn: ”Hon lär oss verkligen förstå Guds verk och hans tillvägagångssätt, natur och vilja” (Magnificat 76). Kvinnan blir en modell det mänskliga och det kristna. På samma linje går Augsburgska bekännelsens apologi. Den blygs inte för madonnan: ”vi skola betrakta och efterfölja hennes exempel” (SKB 246).
Luther upptäcker storheten hos den lilla kvinnan. Maria slår för det första allt annat än Gud ur hågen. Hon tar emot en rening så att hennes hjärtat blir stilla och mottagligt. Hon tror för det andra på ängelns ord. Det är upplysningen genom evangelium. För det tredje blir Marias hjärta brinnande och glatt. Hon upplever förening med Kristus vilken tar sin boning i henne. Är inte detta de tre klassiska momenten i den mystika upplevelsen?