Högkyrklighet och feminism
– onödigt och omöjligt eller kanske nödvändigt och möjligt!
När feminism kommer på tal finns några mycket vanliga reaktioner bland oss aKF:are. Den vanligaste reaktionen är att vi ser bekymrade ut och säger att det är en fråga vi måste ta tag i, för vi är ju väl medvetna om att vi – med mycket litet fog – betraktas som kvinnoförtryckare. Om den man samtalar med är kvinna och gift, framhåller hon ofta att hennes man minsann tar sin del av ansvaret för hemmets skötsel och att han är en bra pappa. Är hon ensamstående, hävdar hon i regel att hon aldrig blivit negativt särbehandlad i våra kretsar på grund av att hon är kvinna. En gift man brukar säga att han för sin del har försökt göra så gott han kan vad gäller barnen och hemmet, men att han nog borde kunnat göra lite mer om nu inte om hade varit. Ensamstående män står ofta som fallna från skyarna – antingen ser de kristna kvinnor som sina systrar i tron och skulle aldrig komma på tanken att avsiktligt förtrycka någon, eller också ser de inte kvinnor överhuvudtaget, annat än som abstraktioner, om de inte just då skulle ha ett ovanligt underhållande eller påstridigt exemplar framför näsan. Sedan finns också de aKF:are av båda könen som reflexmässigt reagerar med att förfasa sig över alla framfusiga fruntimmer och menar att det är feministernas fel att prästkandidater med vår bibel- och kyrkosyn inte blir prästvigda. I detta spektrum av reaktioner vågar jag påstå att vi inte skiljer oss särskilt mycket från vilka svenskar som helst i vilket fikarum som helst. Och i likhet med de flesta svenskar, är det nog många av oss som har rätt vaga begrepp om vad feminism innebär.
Lyssnar man på ”Freja”, det feministiska magasinet på radio, får man sig alltför ofta till livs en jargong som förmedlar inställningen att allt kvinnor gör är bra, och när det de gör inte är bra så beror det på att de har gått på någon patriarkal mina, och att kvinnor och män är lika och framför allt lika bra. Fast ibland är vi olika, och då är män våldsamma och kvinnor är omvårdande och det är ju ändå bäst att vara omvårdande. Sedan finns det ju män som är omvårdande också, och de är verkligen bra, för män måste bejaka sin kvinnliga sida också, och sen är det ju bra när kvinnor verkligen står på sig och inte är så undfallande, för man måste ju bejaka sin manliga sida också. Men egentligen finns det inget specifikt manligt eller specifikt kvinnligt, fast kvinnor är bäst, och nåde den femtekolonnare som förråder det universella systraskapet och ifrågasätter kvinnors fredlighet!1
Allt raljerande åsido: Jag menar att det är utomordentligt viktigt att aKF arbetar med frågor om kvinnligt och manligt. Inte för att vederlägga uppfattningen att vårt folk utgörs av ondsinta mörkermän respektive utpinade hemslavinnor – även om det gärna får vara en spin-off-effekt – utan för att kyrkan utgörs av kvinnor och män som Gud har satt att leva sin kallelse att vara gudsfolk i världen och i tiden. Och här menar jag att feministiska idéer kan vara goda analysredskap när vi funderar dels över vad det innebär att vara människa i vår tid, dels över vad det innebär att vara kyrka i vår tid.
Jag kommer att börja med att slå fast några grundläggande och, hoppas jag, okontroversiella påståenden om feminism, samhälle och kyrka. Sedan kommer jag att ge en liten översikt över viktiga feministiska strömningar och slutligen diskutera på vilka sätt jag tror att dessa idéer kan vara värdefulla för oss. 2
- 1 Här syftar jag inte på programmets nyhetsdel, som är mycket värdefull. Inte minst för att den genom sin blotta existens synliggör en könsrelaterad rangordning av vilka nyheter som är viktiga: det är skam att nyheter som främst handlar om kvinnor ska marginaliseras till ett ”kvinnoprogram” i stället för att anses vara av allmänmänskligt intresse. Jag vill också poängtera att jag absolut inte raljerar med t ex kvinnomisshandel eller seriöst fredsarbete, utan med ett slags oreflekterad ”lättfeminism” som bara bekräftar reaktionära fördomar.
- 2 Här vill jag påpeka att jag inte kommer att ta upp feministteologi i någon större utsträckning. I mitt arbete som lärare och forskare i litteratur, är det sekulära feministiska teorier jag kommit i kontakt med, och det är också den sekulära feministiska debatten som intresserar mig.