Maria
- Vishetens säte och barmhärtighetens moder
”Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.” (Joh. 1:14)
Detta är inkarnationens verklighet - att Gud blivit människa. Ja egentligen säger oss ordet att Gud blivit kött och bott ibland oss. Maria är den som genom sitt obegränsade Ja, Herre blev Guds redskap för att Kristus kunde födas som människa. Då får vi inte se Maria som en förandligad varelse, i julstämningens sken, utan människan Maria. En kvinna av kött och blod, skapad av Gud, som vi alla, till hans bild och likhet. Maria som lever i sitt folk, i en given historisk situation. Hon är inte besparad livets krav och påfrestningar, mörker och hårda sidor. Också hon får erfara övergivenhet och rådvillhet. Hon tvingas i landsflykt för att rädda sitt barns liv. I allt detta är och förblir hennes grundläggande livshållning: öppenhet för Gud.
Ja, är hennes livssvar: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” (Luk. 1:38)
Maria är utan motstånd mot Gud - så uttrycker P. Wilfrid Stinissen vad som karaktäriserar Maria, vad som är unikt i henne bland oss människor. Utan motstånd mot Gud!
Hon har tagit emot Guds präglande och uppfyllande nåd och lever i den, utifrån den och lever ut den i varje stund.
Maria är inte långt borta, avlägsen från det ”vanliga” mänskliga livet. Kanske glömmer vi det alltför lätt? Eller vill vi inte ta emot den utmaning och uppfordran, men också vägledning och hjälp hon är rakt in i våra egna liv. Maria är full av nåd, men aldrig bevarar hon den nåden för sig själv. Hon låter den flöda över och nå till alltfler. Maria angår oss och hon bryr sig om oss. Hur nära Maria står oss uttryckte Paulina Mariadotter 1976 i ett samtal med några av oss systrar, med dessa ord ur sitt eget hjärtas begrundan:
”Jungfrun Maria, Jesu Moder, är vårt andliga livs Moder i köttet.”
Ja, Maria - människan, kvinnan - är garanten för att Guds Son, sann Gud av sann Gud också är sann människa, verkligen människa. Därför var kampen så lång och hård i fornkyrkan innan konciliet i Efesus kunde proklamera Maria som Theotokos, Gudaföderskan, Guds Moder.
”Varför skulle vi säga att Kristus är en människa, om inte just därför att han är född av Maria som är en mänsklig skapad varelse?” frågar Tertullianus. I Maria har Gud i sin ofattbara kärlek och i sitt outgrundliga beslut valt att bli människa. I henne ser vi den djupa enheten mellan Gud och människa som uppenbaras i Jesus. Att Gud valde att låta sig födas som ett litet människobarn, att han gjorde sig så beroende, utelämnad och hjälplös, gjorde att många av de stora och mäktiga inte kände igen - inte ville känna igen - löftets Messias i honom.
De äldsta fäderna använde många gånger vardagsnära och realistiska bilder då de i ord försöker beskriva det obeskrivbara. Så här uttrycker sig tex. Basileios den store när han predikar över Kristi människoblivande:
”Guds Moder Marias sköte blev det läger, där äktenskapet / förbundet
mellan Gud och mänskligheten fullbordades,
den vävstol, på vilken Enhetens klädnad vävdes,
den verkstad, i vilken enheten mellan Gud och människan sattes i verket.”
Maria har förankrat Gud på jorden och i mänskligheten. Hon är den som med sitt gudomliga och tillika högst mänskliga moderskap har gjort Gud till Emmanuel - Gud med oss. Genom henne har Kristus blivit vår broder, lik oss i allt, utom i synd.
Efter Kristi födelse kan Gud aldrig vara långt borta från någon enda av oss. Något annat är att vi inte alltid erfar hans närvaro - eller att vi inte alltid är där, närvarande.
”Ty vår största längtan nu som i alla tider
är det mest mänskliga och det mest gudomliga
man kan tänka sig: Jesus och Maria
Guds Ord - en timmermans son
Vishetens säte - en husmor.”
skriver Chiara Lubich om detta Guds nedstigande i vår vardagsverklighet.