Inklusivt språk – för vem?
Inklusivt språk är ett begrepp som allt oftare dykt upp i den kyrkliga debatten i Sverige. En stor del av diskussionen handlar om att språket i våra gudstjänster måste bli mer inklusivt.
I Svenska Akademiens Ordbok (som finns tillgänglig via Internet) definieras inkludera (inklusiv finns inte) så här: kommer av latinets includere, claudere, som betyder sluta, stänga. Den svenska betydelsen är: innefatta; inbegripa; medräkna.
Själva ordet har en bred betydelse och måste sättas in i ett sammanhang för att bli begripligt.
1997 fastställde Svenska kyrkans centralstyrelse direktiv för översyn av Den svenska kyrkohandboken. Motiven för denna översyn var bl a språklig anpassning till den nya bibelöversättningen. Dessutom var Centralstyrelsen angelägen om att kyrkohandbokens språk skulle bli mer inklusivt. Kyrkohandboksgruppens förslag till Kyrkohandbok för Svenska Kyrkan: Motiveringar; Svenska Kyrkans Utredningar 2000:3 (förkortat nedan med Motiveringar) publicerades förra året. Den är visserligen bara ett förslag men den speglar på ett överskådligt sätt hur diskussionen går. Jag har därför hämtat mina exempel från denna.
Inklusivt språk definieras på sid 11 Motiveringar så här: ”könsinklusiva ordalydelser”. Inklusiv för kyrkohandboksgruppen handlar om att i ett könsperspektiv kvinnligt och manligt ska innefattas i kyrkohandbokens formuleringar. Detta blir en ganska snäv eller rentav exklusiv betydelse av ordet inklusiv. Tydligen har man även i kyrkohandboksgruppen sett detta och man diskuterar olika sätt att se på ett inklusivt språk. Man menar att gudstjänsten bör präglas av öppenhet så att ingen som vill vara med ska känna sig utestängd. ”Målet är en gudstjänst där både kvinnor och män, barn och äldre, ungdomar och föräldrageneration skall kunna aktivt deltaga” (s 47). Men, säger man senare, uppdraget är ”att arbeta med gudstjänsten utifrån att kvinnor inte skall exkluderas och att kvinnors erfarenheter skall synliggöras och finnas med i församlingens gudstjänst”(s 47). Man menar att det språk som nu används i kyrkans gudstjänster är präglat av ett manligt perspektiv. Liturgin är till stor del utarbetad av män och använder därför manliga och hierarkiska ord och bilder. Detta kan hindra arbetet med jämlikhet mellan män och kvinnor. Därför är det enligt kyrkohandboksgruppen viktigt att språket i gudstjänsten ”förmedlar en gudsbild och en människosyn utan avsikt att förtrycka kvinnor eller försöka bevara en samhällsordning där kvinnor skall vara underordnade männen” (s 54). Detta leder till att diskussionen om att gudstjänstbesökare kan uppleva sig utestängda av andra anledningar, t ex för att språket är för avancerat, kommer helt i skymundan.