Folklig Mariafromhet
Katolsk kristendom är inte fullt ut katolsk om inte Maria prisas salig. För oss som vill gestalta katolsk kristendom i Svenska kyrkan blir det därför viktigt att Maria får inta sin rättmätiga plats i vårt personliga kristna liv liksom i kyrkolivet.
I Svenska kyrkan talas det en del om Marias återkomst. Denna utveckling, som framförallt kommer till uttryck i kyrkokonsten, vore omöjlig utan den högkyrkliga rörelsen och Svenska kyrkans ekumeniska kontakter med andra kyrkor. Marias återkomst i Svenska kyrkan kan därför förstås som ett väsentligt tecken på att Svenska kyrkan, i alla fall på sina håll, utvecklats till att alltmer förstå sig själv som en del av den enda heliga katolska och apostoliska kyrka. Ändå råder det på många håll i Svenska kyrkan oklarhet vad som är kyrkans lära om Maria. Rosenkransandakten och liknande uttryck för Mariafromheten förekommer knappast som regelbundna inslag i församlingens gudstjänstliv ens där församlingen på andra sätt är präglad av det högkyrkliga förnyelseprogrammet.
Däremot finns det många troende, lekmän och präster, i Svenska kyrkan, som har en djup vördnad för Maria och som ber om hennes förbön, bl.a. genom bruk av rosenkransbönen. Men, bland dessa tenderar ofta mariafromheten att bli en privatangelägenhet och inget som får komma in i det vanliga församlingslivet. Undervisning om rosenkransen sker ofta i familjer, från vän till vän eller så är rosenkransen något man lär sig av och ber i gemenskap med romerska-katoliker.
I denna artikel skall jag berätta om folklig mariafromhet sådan den gestaltas på pilgrimsorten Walsingham i England. Det känns meningsfullt att uppmärksamma detta med tanke på den gemenskap Svenska kyrkan genom Borgåöverenskommelsen har med Church of England. Det är numera tveksamt om man alls kan säga att mariafromhet såsom vi finner den i de ortodoxa och romersk-katolska kyrkorna inte skulle ha hemortsrätt i Svenska kyrkan. Nu står vi i full kommunion med en kyrka som har allt detta inom sig. Genom våra nya ekumeniska överenskommelser torde det alltså kunna sägas att det finns plats för katolsk mariafromhet i Svenska kyrkan. Detta aktualiseras också genom Svenska kyrkans närmande till den Oberoende filippinska kyrkan.
Jag skall i denna artikel fundera kring hur man skulle kunna bereda rum för folklig mariafromhet i våra svenskkyrkliga församlingar.
Uttrycket folklig mariafromhet understryker att mariologin inte är ett teologiskt finlir för experter utan att det är en del av vanlig katolsk kristendom, den religion till vilken Gud vill kalla alla människor. Väsentligt när man talar om mariafromhet är att Maria inte är en teologisk princip utan en verklig person. Hon är Guds moder, hon är upptagen till himmelen och ber för oss och omsluter oss med sin moderliga omsorg. Det är så därför att Gud vill att det ska vara så. Jesu ord från till Johannes när han hänger på korset och säger om Maria ”Se din Moder” har av kyrkan genom seklerna förståtts såsom ord riktade till hela den kristna kyrka: Se Maria, kyrkans moder. Övertygelsen om att det är så kommer tydligt till uttryck i pilgrimsbönen från Walsingham: