Bibeln i mitt liv
Den fanns där från början. Den Heliga Skrift. För mina föräldrar var den självklar. Jag minns väl hur deras respektive biblar såg ut. Nötta. Därför att de användes så mycket - jämte psalmbok och senare tidegärd. Mycket tidigt hörde jag berättelser från både Nya och Gamla Testamentet. Men jag minns inte vem som berättade - oftast mamma tror jag. Hon undervisade nämligen i söndagsskolan. När jag började läsa, minns jag någon sorts barnbibel, illustrerad, som jag använde. Det hände nog speciellt när vi stannat mitt i något spännande i Gamla Testamentet.
Det var viktigt att leva sig in i Bibelns berättelser. Så vid de stora helgerna dramatiserades någon händelse i söndagsskolan. Med sång och tal och med försök att återge kläder och miljö, fick vi uppleva och berätta någon händelse eller något skeende. Att så leva sig in i Bibeln har väl alltid tilltalat barn. Det ger en bra kunskap och är ett bra sätt att leka in kunskap.
Bibeln i bruk mötte jag tidigt i släkten. Allra mest minns jag farmor – roseniusfrom. Ett besök hos henne avslutades ofta med att hon läste eller rättare bad en psaltarpsalm. Ibland läste eller berättade hon något ur evangelierna. Nu långt efteråt förstår jag vad hennes bruk av Den Heliga Skrift, särskilt Psaltaren måste ha betytt för sonen Arthur, han som under sin tid som präst fick restaurera den svenska tidegärden tillsammans med Knut Peters.
Bibeln i bruk upplevde jag också hos andra släktingar på mammas sida. Särskilt hos tre fromma mostrar. Fromheten var säkert lika stor som i den andra delen av släkten, men man var knappare med orden. Kyrkogång var självklar och använd bibel och psalmbok fanns självklart i hemmen. Man bad bordsbön men man talade inte om sin tro. Kunskap om och i Bibeln var mycket viktigt
Åren gick och skolformen ändrades. Så även kristendomsundervisningen. Snart var det dags för konfirmationsläsning. Och eftersom detta handlar om Bibeln så finner jag det lämpligt notera att Arthur Adell när han orienterade oss om den kommande lästiden särskilt betonade att bibel och psalmbok inte skulle ges som avskedsgåva. Nej de böckerna – förhoppningsvis redan brukade – skulle användas av oss under lästiden. Så blev det. Och det fina var att vi verkligen läste Bibeln mycket under de här veckorna. Tillsammans med Luthers lilla katekes. Men vad jag minns mest är bönen av Bibeln. Morgonbön- Laudes i Söderköping S:t Laurentii Kyrka och så förstås completorium som dagens stilla avslutning.
Mycket tidigt började jag i barnkör och fortsatte som korist. Senare har det slagit mig hur mycket Bibeln betytt i det sammanhanget. Man kan sjunga sig till tro påpekade en kyrkomusiker vid ett tillfälle. Säkert. Kanske allra mest när man får sjunga Bachs passioner, men också i hymner och kantater. Man sjunger in evangeliet. Schütz ”Jesu sju ord på korset ” är för mig ett exempel på detta. De nu så vanliga Christmas Carols gudstjänsterna med läsningar ur Gamla och Nya Testamentet är ett annat exempel.
Som konfirmand ville jag nog hålla fast. Men det var inte så lätt. Skolan resor dit och hem tog mycket tid. I stiftet fanns en del ”kyrkligt ungdomsarbete” om och när tiden räckte till. Men så blev jag skickad som ungdomsdelegat till en samling i Uppsala. Det var Svenska Kvinnors Mission som ville ge kyrkliga ungdomar en chans att få möta missionärer. Under samlingen talade doktor Helena Eriksson – läkare och missionär i Indien – om helbrägdagörelse genom tro. Det var helt omstörtande, skakande och ofattbart. Visst. Jesus var vår Frälsare. Under sin tid här på jorden botade han sjuka och gjorde många under. Men nu stod hon här, denna läkare, och talade om botade sjuka - en del hjälpta av medicin och kirurgi- andra helade av bön i Jesu namn. Jag minns att vi ungdomar tillsammans med ett par missionärer och en diakonissa satt timme efter timme på Samariterhemmet med natten efteråt och läste Bibeln för att få veta mera om detta. Och om de löften , som finns i Skriften om bönhörelse. Tron kunde alltså ta sig uttryck på detta vis – i vår tid!
Ungefär vid den här tiden deltog jag i en kvällsgudstjänst i Stjärnorp. Texten var Klagovisorna 3:22-26.
Men Herrens nåd tar inte slut, Hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny - stor är Din trofasthet. Min andel är Herren, det vet jag, därför hoppas jag på Honom. Herren är god mot den som kommer till Honom. Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.
Predikanten betonade särskilt Guds oändligt rika nåd, som låter oss leva i Ordet, där vi – om vi är trogna bibelläsare genom hela vårt liv – får djupare insikt, rikare kunskap och genom alla prövningar en stor glädje över att få läsa Ordet och främst över Honom, som är Ordet. Den här gudstjänsten betydde mycket för mig då (och gör det alltjämt).
Artikeln i sin helhet kan läsas i Boken som berör