Bibeln och kyrkan
”Och” är viktigt i rubriken. Alldeles för ofta har det handlat om ett ”eller”. Men skall man förstå förhållandet är det bara fruktbart att utgå från sambandet dem emellan: mellan texten som ger liv – den heliga Skrift – och frälsningshistorien, nämligen det liv som skapar och vidarelämnar texten – kyrkan. Att tänka så har blivit alltmer självklart under nittonhundratalets sista decennier.
Först ett kapitel som etablerar sambandet och beskriver Skriftens roll för kyrkans självförståelse. Därefter ett kapitel som drar slutsatser om kyrkan som tolkare av text. Till slut ett kapitel som beskriver en texttolkningstradition där kyrkans roll som tolk är integrerad i tolkningen.
Text och liv
Ordets skapelse
”Eller”-diskussionerna har ofta handlat om vad som var ”först” – kyrkan eller Skriften. Vad som är ”först” rent tidsmässigt blir snabbt en definitionsfråga: Bibeln består av både Gamla och Nya testamentet och den canon som vi känner igen från Bibel 2000 tillkom i huvudsak ett par hundra år efter Kristus – men fixeringen av den har ur ekumenisk synpunkt förblivit otydlig när det gäller apokryferna. När kyrkan blir kyrka är minst lika oklart – ur en synpunkt finns kyrkan, gudsfolket, redan från skapelsen, ”från Abel”.1
Vad som tidsmässigt är ”först” blir därför knappast intressant att diskutera, det viktiga är ju hur processen ser ut – är det kyrkan som ger upphov till Skriften eller Skriften som ger upphov till kyrkan? Och då finns inget entydigt svar.
Å ena sidan är det viktigt att kyrkan är creatura verbi – en ordets skapelse. Ordet, evangeliet, finns där före kyrkan och ger upphov till henne: predikan väcker tro och för människor samman i trons mysterium i kyrkan. Den tanken har dominerat luthersk bibel- och kyrkosyn.
Å andra sidan är det lika sant att det är kyrkan som förkunnar detta ord och skapar denna erfarenhet. I en församlingsgemenskap hade S:t Matteus hört berättelserna, och där satte han samman det evangelium som vi nu läser i våra gudstjänster. Ännu tydligare är det om man tänker på Gamla Testamentet: det var i en krets av lyssnare ur förbundsfolket – "kyrkan från Abel" – som Moseböckernas alla författare och alla profeterna och psalmisterna gav vidare det som så småningom nedtecknades och blev det Gamla testamentet. Skriften har aldrig varit allena.
De två betraktelsesätten motsäger emellertid inte varandra. De svarar på två olika frågor.2
Kyrkan är en skapelse av ordet om man frågar efter ordo essendi – dvs. den ”väsens”-ordning inom vilken man skall förstå hela frälsningsskeendet från skapelse till dom: där är Ordet (Logos) Kristus hela tiden den dynamiska kraften, och i det skeendet är kyrkan en del. Som en del är hon till sätt väsen underordnad – eller kanske bättre ”inordnad i” – helheten: Ordet föregår kyrkan.
Ordet är något som sker i kyrkan om man frågar efter ordo cognoscendi – dvs. den ”kunskaps”-ordning inom vilken människan får del av hela frälsningsskeendet. När en människa nås av evangeliet är det en kyrka som bär evangeliet till henne. Kyrkan finns där innan hon är född, och den kristna traditionen, kyrkan som berättelse och rit – ord och sakrament – är den arena där hon erfar evangeliet.
Ser man närmare på de två svaren upptäcker man att de pekar vidare på varandra, det är omöjligt att svara bara på det ena sättet. Ordet och kyrkan ger varandra liv, och detta liv ges av Gud men levs i människan.
Levande ord – levande kyrka
Men hela tiden liv. Denna ömsidighet är ett annat sätt att säga att människa och kyrka väsentligen är på en
gång andliga och tidsliga: Människan är till sitt väsen Guds avbild och som sådan social, och denna dimension
hos henne får sin höjdpunkt i kyrkan. Kyrkan är till sitt väsen transcenderande, och denna dimension i henne
får sin höjdpunkt i det att hon är helt rotad i den frälsningshistoria som Skriften berättar om. Som andlig
varelse är människan bestämd av att hon är en längtan att se det mål hon har i Gud – och det gör hon genom att
leva i kyrkan och där bli delaktig i det frälsningsskeende som Gud planterat på jorden genom Kristus. Människan
är teocentrisk och Gud är – i denna mening – antropocentrisk.
Med detta sätt att tänka blir Skrift och kyrka två sidor av samma sak, inte utbytbara och inte möjliga att
skilja åt. Saken uttrycks pastoralt som sambandet eller samspelet mellan ordet och sakramenten. Sakramenten kan
inte reduceras till att vara dramatiseringar av ordet eller av förkunnelsen – så har man ibland förstått det
augustinska uttrycket att sakramenten är verbum visibile (synligt ord). Ordet kan inte reduceras till
trycksvärtan eller till predikandet. I båda fallen skrumpnar tron ihop till att bli en intellektuell akt.
Skriften är ett levande ord – just genom att vara tillämpat i kyrkan. Tron handlar om hela människans väsen och
alla hennes livsuttryck.
Det är i detta sammanhang som man skall förstå det reformatoriska uttrycket sola scriptura – "Skriften allena" är den traditionella översättningen av uttrycket, och man vill med det säga att traditioner och tolkningshistoria inte har auktoritet, utan bara bibelordet. Men uttrycket är värt att återigen fundera över. Det skall inte översättas som om det vore nominativ – ”enbart Skriften”. Då hamnar Skriften i ett vacuum, och uttrycket blir bara en rubrik över ett kapitel om hur Guds uppenbarelse begränsas. Nej, formuleringen sola scriptura är ablativ (båda orden långt slut-a) och skall därmed översättas ungefär ”genom skriften enbart...” eller ”med användande av Skriften ensam...” – nämligen ”... är den kristna tron begriplig och livet i kyrkan begripligt”. Den fråga som uttrycket sola scriptura svarar på är därmed: ”Vilken användning i kyrkans liv har Skriften?” Därmed placeras Skriften som den verksamma kraften och som ett tolkningscentrum, mitt i den kristna pågående traditionen – dvs. mitt i det levande kyrkolivet, det som varje lyssnare till Skriften är ställd i just bara genom att vara lyssnare.3 Skriften är traditionen: tron sedd som historia och historien sedd av tron.4 Skriften allena – men Skriften är aldrig allena.
- 1 Från kyrkofäderna och fram till reformationstidens konfessionalism tänka man kyrkan mycket vidsträckt: i tiden sträcker hon sig ända från skapelse/syndafall till den yttersta dagen. Yves Congar: "Ecclesia ab Abel." Abhandlungen über Theologie und Kirche. FS K.Adam, ed. M.Reding. Düsseldorf: Patmos 1951, s. 79-108.
- 2 Carl E. Braaten: ”The Problem of Authority in the Church.” The Catholicity of the Reformation. Ed. C.E. Braaten & R.W. Jenson. Grand Rapids & Cambridge: Eerdmans 1996 s. 53-66 (ssk. s 55).
- 3 Ola Tjørhom: ”Holy Scripture and the Church” Pro Ecclesia X:4 (2001) s. 389-394.
- 4 Här handlar det om det som kallats ”Traditionen med stort T”, en disktinktion som på katolskt håll särskilt odlats av Yves Congar och som blivit gängse på protestantiskt håll sedan 1963: Faith & Order, Montreal 1963, sektion 2 § 57, t.ex. i The Ecumenical Movement. An. Anthology of Key Texts and Voices. Ed. M. Kinnamon & B.E.Cope. Geneva: WWC Publications 1997, s. 142. – Min distinktion tro-historia efter Maurice Blondel: ”Histoire et dogme”, enklast i Les premiers écrits de Maurice Blondel [II] Paris: PUF 1956 s. 149-228.
Artikeln i sin helhet kan läsas i Boken som berör