Visst är Bibeln relevant för barn
– men hur?
Det finns väl knappast någon bok som väcker så mycket känslor och som är omgärdat med så många åsikter, tyckanden och förutfattade meningar som just Bibeln. En del människor uttrycker det ungefär så här: ”Bibeln är en bra bok – men mest för vuxna. Många av berättelserna kan verka skrämmande, språket är föråldrat och budskapet handlar mest om det vuxna livet.” Men lika många uttrycker det rakt motsatta: ”Bibeln är en bra bok – men mest för barn. Berättelserna är naiva sagor och det är svårt att ta det på allvar som vuxen.” Som enskilda kristna och som kyrka kan vi tolka och bemöta sådana här åsikter på två sätt: Antingen förutsätter vi att den som yttrar den ena eller andra ståndpunkten säkert inte har kommit i kontakt med Bibelns budskap. Det handlar då inte bara om grundlösa fördomar som har sin bakgrund i att personen i fråga inte har bemödat sig om att tränga in i Bibelns budskap. Nej, man har helt enkelt inte läst Bibeln över huvudtaget…eller åtminstone inte på mycket länge! Jag menar att vi i kyrkan alltför ofta hanterar människors attityder och åsikter, till exempel om Bibeln, just på det här sättet. Vi väljer att förlägga problematiken utanför våra egna sammanhang och vårt eget ansvar och låter oss inte beröras på djupet av vad som kan ligga bakom den ena eller andra ståndpunkten. Och visst kan det säkert vara så att många av dem som har ganska bestämda åsikter om Bibeln och dess relevans för människor idag, grundar sina yttranden på egna fantasier om hur de tror att det förhåller sig. Men vi får akta oss för att förklara hela denna problematik på det sättet.
Vi kan därför välja att också hantera dessa åsikter på rakt motsatta sätt: Kanske är det så att den person yttrar sig negativt eller rent av arrogant om Bibelns budskap och relevans för dagens människor, faktiskt också sätter fingret på en öm punkt hos oss som kristna och som kyrka? Kanske förhåller det sig så att personen i fråga visserligen inte har upptäckt Bibelns relevans för det egna livet, men det också av den anledningen att de representanter för kyrkan och den kristna tron som han/hon mött, inte har förmått att förmedla Bibelns budskap på ett – i dubbel mening – tilltalande sätt? Kanske förhåller det sig därför så att denna människa visserligen en gång fick Bibelns berättelser återgivna för sig, men av olika anledningar inte uppfattade att berättelserna hade någon djupare relevans för den människa som förmedlade dem? Kanske kan det därför också vara så att den människa som uttrycker den ena eller andra ståndpunkten om Bibeln, i själva verket – om än på ett omedvetet plan – inte syftar på Bibeln i sig, utan snarare på de människor som representerat och fortfarande representerar tro och kyrka idag?
Som alltid när vi vill söka svaret på en frågeställning, måste vi - precis som för övrigt barnen gör! - börja med oss själva och vårt eget perspektiv. Hur ser jag på Bibeln för egen del? Först därefter kommer den självklara följdfrågan: Hur ser jag på barnet? Det är en omöjlighet att resonera om Bibelns relevans, såväl för barn som för oss vuxna, om vi inte först har reflekterat kring hur vi ser, dels på Bibeln själv och dels på barnet som mottagare av Bibelns berättelser och budskap. Jag vill därför påstå att frågan om Bibelns relevans, i det här sammanhanget för barn, i högre utsträckning än vi kanske är medvetna om, är en pedagogisk fråga. I kyrkan måste därför innehållet i den kristna tron, det jag ibland lite förenklat brukar kalla för ”vad-frågorna” (teologin) gå hand i hand med ”hur-frågorna” (pedagogiken), d v s hur vi förmedlar Bibeln och det kristna budskapet till människor i olika åldrar, med olika bakgrund och i olika livssituationer.
När det handlar om Bibelns relevans för barn måste vi först fråga oss hur vi ser på barnen, på deras plats i kyrkans olika sammanhang och deras sätt att ta emot Bibelns berättelser och budskap. Svaret på de här frågorna kan kanske förefalla självklara. Ändå upplever jag att vi, när vi berör sådana här frågor i kyrkan, inte sällan hamnar i ett slags retoriskt samtal där det uttalas tämligen förgivettagna ståndpunkter, till exempel om barns självklara plats i kyrkan och i gudstjänsten, men utan att på allvar ha reflekterat kring vad som ligger bakom orden och vilka praktiska konsekvenser det vi säger får, både för vardagsverksamheten bland barn och unga familjer men också – och inte minst - för innehållet i, framför allt våra familjegudstjänster. Ofta diskuterar man i kyrkan vilken som är den egentliga målgruppen för verksamheten; barnen själva eller deras föräldrar. ”Vi når föräldrarna genom barnen” är ett uttryck som jag upplever nästan har blivit en förgivettagen tes i många sammanhang. Och visst, all form av verksamhet - innanför eller utanför kyrkans sammanhang - som riktar sig till barn, förutsätter ju att man har föräldrarna med sig. När det gäller kyrkans barnverksamhet är det dock långt ifrån självklart att barnens föräldrar ser detta som dopundervisning och som en verksamhet riktad till hela familjen. Därför är det en stor pedagogisk uppgift att visa på sambandet mellan det som sker i den enskilda barngruppen och det som sker, dels i gudstjänsten och familjens liv för övrigt. För en kristen barnpedagog är det en självklarhet att också ett litet barn kan ha en egen och självständig gudstro, oavsett hur förhållandet ser ut i familjen för övrigt. Att det sedan är en stor hjälp och tillgång om också familjelivet i stort präglas av tron på Gud, är väl självklart för var och en. Därför måste vår grundhållning och övertygelse vara denna: Såväl Bibelns budskap kyrkans barnverksamhet riktar sig till både barnen och deras föräldrar – men på olika sätt!
Artikeln i sin helhet kan läsas i Boken som berör