Obekväma texter
Jag arbetar i små församlingar med små medeltida kyrkor, där jag inte har någon plats att göra av barnen under högmässan, så får jag ha rena familjegudstjänster emellanåt. Understundom blir det problem, då jag skall förbereda dem med mina barnledare. Särskilt under våren och fastan, då den ena söndagen efter den andra har ämnen som fasta, frestelser och demoner, som inte så lätt kan friseras till att passa femåringar. Och det är inte bara, när jag skall predika för småbarn, som en del texter känns aviga. Begreppen och värderingarna i texterna är svåra även för vuxna. De kan vara svåra även för ett proffs. Erfarenheter från det prästerliga arbetet och från exegetiken gör det inte lättare att acceptera Bibelns olika texter.
Problemet är sällan så enkelt som Domarbokens mustiga historier om sina hjältar som Simson och Gideon. Om en historia först har berättats vid herdars lägereld, så blir de därefter och det är fantastiskt, att dessa berättelser är en del av frälsningshistorien. Nej, problemet är inte det primitiva och naiva i berättandet, utan att många texterna förefaller vara andligt och moraliskt motbjudande. Eller då den vetenskapliga dateringen för tillfället inte stämmer med den i texten föregivna och denna datering förefaller vara av avgörande värde för textens betydelse. Vi har också fall, då tolkningen av en text får orimliga konsekvenser, som vi märker både i kristen antisemitism och i extrem sionism. Vi stöter också på svårsmälta saker om människan i Paulus brev, där vi som lutheraner är vana att finna ett koncentrat av evangeliet.
I och för sig skall ju Bibeln inte läsas utan sin kontext, dvs kyrkan och synagogan. Det som lärs i kyrkor och synagogor är den bibliska traditionen, men vi uppfattar den inte som det rena ursprungsordet, utan som filtrerat och modererat genom ett par tusen års utläggning och kommenterande. Ingen kan säga att han eller hon läser en text utan Vorverständnis, dvs utan en föregripande aning om, vad vederbörande skall läsa och förstå. Den troende hittar vägledning och kritikern problem. Det är vår egen kontext, som bestämmer, vad vi finner och vad som blir problem. Jag har valt ut några exempel att brottas med och samtidigt vet jag, att detta med obekväma texter är något som växlar från person till person.
Några läsare tycker kanske, att jag är respektlös och alltför kritisk mot de bibliska texter, jag tar upp. Det är min uppgift som i kristen i allmänhet och präst i synnerhet och som exeget är det min en plikt att granska de bibliska texterna noga, även om det skulle göra ont. Detta fick jag lära mig på ett tidigt stadium i mina studier. Kallar man sig bibeltrogen, då skall man sannerligen veta, vilken bok man är trogen. Jag får också tillägga att som proffs ser jag vissa saker som enkla, där kollegor och lekmän slår bakut, och hakar upp mig på annat, som verkar vara enkelt för de flesta.
Omöjlig tid
Det finns en text i evangelieboken, som jag har svårt för. Det är episteln på Kristi förklaringsdag ur 2 Petri brev :
Ty det var inte några slugt uttänkta fabler vi följde, när vi kungjorde för eder vår Herres, Jesu Kristi makt, och hans tillkommelse, utan vi hade själva skådat hans härlighet.(2 Pet 1:16, enligt 1917)
Jag vet hur svårt, det är att datera denna text till Petri tid med god exegetik i dagens forskningsläge och det grämer mig. Jag är ju inte nytestamentlig exeget och vet inte, hur jag skall värdera just denna forskning. Lyckligtvis har jag oftast semester så dags på sommaren och slipper att grubbla över den saken.
Däremot hakar jag inte upp mig på Daniels bok, även om denna bok är ännu knepigare, då det gäller datering och annat, för då är jag på mammas gata som gammaltestamentlig exeget. Jag vet hur resonemanget går och kan bilda mig en egen uppfattning. Så den får vara exempel nu, då jag skall säga något om det obehag datering av bibliska texter kan ge. Ett extra problem med Daniels bok är, att den finns i två upplagor, den hebreiska med inslag av arameiska och den septuagintagrekiska. Det är den senare, som har med Susanna i badet.
I boken förmodas Daniel vara verksam under ett långt liv från Nebukadnessar i slutet av 600-talet f Kr till persiska kungar under 500-talet. Profeten säges ha blivit bortförd till det babyloniska hovet i samband med Jerusalems fall och folkets deportation. Han fostras till hovman och trots ideliga provokationer från avundsmän, står han fast vid sin judiskhet och står högt i gunst hos både babyloniska och persiska kungar. Hans profetior är sammanflätade med tidens historia, som berättas på ett mycket fritt sätt, som stundom bryter mot , vad vi annars vet om de babyloniska och persiska kungarna. Tidsplaceringen är främst en ram omkring en serie visioner, som behandlar världshistoriens gång, där de på varandra följande stormakterna beskrivs i surrealistiska bilder. Intentionen är att beskriva, hur de jordiska rikena blomstrar upp, faller och avlöser varandra till dess tiden är inne för Guds rike och domen. I slutstriden ingår maktkampen mellan de grekiska diadokrikena i Egypten och Syrien, där Jerusalem blir en strategisk plats och judarna ömsom förföljs och ömsom utnyttjas som bundsförvanter. Här blir bilderna som mest genomskinliga och visar konkreta historiska skeenden som Antiochos IV Epifanes tvångshellenisering och förföljelser av trogna judar för att sedan återigen visa mot den yttersta tiden med uppståndelse och dom. Den historiska berättelsen tycks ta slut någon gång innan kungens fall död 164 f Kr.
Det är uppenbart för läsarna, att Danielsboken främst inte handlar om antikens historia i Främre Orienten, utan den handlar om något annat. Dels handlar boken om de yttersta tiderna, där imperierna byts av, innan Guds rike blir helt uppenbarat. Detta budskap är bestående. Dels handlar den om hur en troende kan klara sig i en fientlig miljö och bli uppskattad av de utanförstående. Också detta budskap är bestående. Ingetdera budskap är beroende av, att vi känner till en exakt datering av boken.
Vi är uppfostrade med ett ”platt” sanningsbegrepp, det sanningsbegrepp, vi möter under budgetsammanträden och i idrottsreferat. Endast vissa spelare, som vi kan namnge gjorde mål i kuppmatchen eller också talar vi om olika matcher eller om bara ett förslag till tipset. Och när vi talar om kassörens ansvarsfrihet, så kan frågan bara bevaras med ja eller nej. Detta platta sanningsbegrepp är nödvändigt i vissa lägen, men det kan störa oss i bibelläsningen. En bok kan handla om den yttersta tiden, men varför är det faktafel med? Varför talar en 500-tals profet stundom korrekt om diadokernas krig under andra århundradet före Kristi födelse eller varför lägger en skriftställare sina ord i munnen på någon storhet i äldre tid? Daniel var namnet på någon storhet i forna dagar, han nämns i Hes 14:14 tillsammans med Noa och Job. Vi kan säga, att det var en litterär genre. De som skrev apokalyptiska böcker lade gärna sina ord i forntidens vises mun. Det tillhörde spelet, även om vi kan tycka, att det är fusk.
För mig är inte Daniels bok något stort problem, jag kan allt det där om genrer och litterära konventioner anno dazumal och hur forskningsläget skiftar från tid till tid, från plats till plats. Jag vet också, att andra kan bli störda. Jag får peka på att sanningen i en bibeltext eller vilken litterär text som helst sällan ligger på ytan. Vi skulle bli besvikna, om det vore så. Övertydliga berättelser som sedelärande sagor från förra sekelskiftet eller sjuttiotalets samhällstillvända barnböcker gapskrattar vi åt. Ett välskrivet brev eller en god bok däremot skall man kunna läsa många gånger utan att tröttna.
[...]
En bok att kämpa med
Läsa Bibeln är som att brottas med en bläckfisk. Vi har två armar och bläckfisken minst åtta. Vi har läskunnighet och sunt förnuft och Bibeln har otaliga utmaningar och stöter både vår goda smak och vår personliga integritet
Jag har ställt frågor om Bibelns historia, om dess andliga och moraliska rimlighet och om skräckinjagande konsekvenser. Jag har inte kunnat eller velat besvara alla frågor. Inte kunnat eftersom jag har begränsade kunskaper och begränsad andlig insikt. Inte velat eftersom det är förmätet och löjligt att göra sig till Guds advokat genom att försöka avkräva motspänstiga texter en snäll mening eller att lösa problem som större andar än jag har misslyckats med. Någon läsare kanske tycker att jag har varit alltför skeptisk till de heliga texterna. Ren skepsis är ledsam och ofruktbar, men det är nödvändigt, när man skall granska en text och se vad som verkligen står och vad det finns för lösningar. Vi är inte hjälpta av tillrättaläggande tolkningar eller den liberala möjligheten till att censurera bibeltexterna. Vi måste se vad som står och inse att Bibeln tål diskussion och behöver diskuteras för att hindra, att olyckliga tolkningar får ohyggliga konsekvenser.
Till slut kan jag bara hänvisa till barnarösten, som Augustinus hörde, tolle, lege, Tag och läs!
Artikeln i sin helhet kan läsas i Boken som berör