Predikan som bibelförklaring och tilltal
Efraim Lindstam (+1945) var kyrkoherde i Sjösås, Växjö stift, och känd för att tala klarspråk. Han sa: - När man har varit så länge som jag i ett pastorat, så får man inte hålla opp, för då läser käringarna före, de kan mej. Enda räddningen är att hålla sig strängt till texten.1
Bättre kan nog inte saken sägas. Prästerligt snack från predikstolen är förutsägbart efter några år. Det blir snabbt gammalt och invant, hur nytt och annorlunda det en gång tedde sig. ”De kan mej”. Bibelordet är viva vox, ett levande ord och därför alltid överraskande fräscht. Om det alltså inte står en präst i vägen utan i stället en präst som bereder vägen för Ordet. Nu gjorde nog Lindstam det. Hans predikningar var textutredande, berättar hans minnestecknare.
Gamle prosten, som varit lärare i homiletik, hade en favorithistoria. Det var kyrkoherden som äntrade predikstolen, slog upp dagens text, som han alls inte förberett. Läste den för församlingen, stod tyst en stund och sa sedan: - Det var en svår text. Jag läser den en gång till. Och det gjorde han och sa efter ännu en stunds tystnad: - Ja, det var sannerligen en svår text. Slog så igen boken och gick ner från predikstolen.
Under de senaste decennierna har jag hört få predikningar och själv hållit desto fler. Det kan betyda att jag är förhärdad eller yrkesmässigt kritisk men det kan kanske fortfarande vara så att jag är en människa som, när jag får tillfälle, faktiskt vill höra och försöka förstå vad Gud har för ärende till mig. Även om prästen också predikar för sitt eget hjärta tar det liksom bättre i det hjärtat när någon annan predikar. Det händer att jag blir bekymrad över vad jag får höra. Jag gör ett kort men informativt referat av vad jag hört ett antal högmässor. Upplysningsvis kommer inget av exemplen från Två Systrars församling.
Först finns predikantens särskilda ord. – Kära vänner, är det inte så att …? frågar prästen välvilligt och vädjande. De flesta predikanter tycker om förstärknings- och försvagningsord: ”Kanske, faktiskt, väl?, minsann, ibland, nästan, ungefär, synnerligen speciellt” heter det allt efter läglighet. Att ordet ”minsann” är en grov svordom har uppenbarligen gått prästerskapet förbi. Det betyder ”min sanna själ” och den sätts i pant på att det som sägs är sant. Ett mer kvalificerat brott i en predikstol mot Herrens ord får man leta efter. (Mt 5:33-37)
Så ska predikanten visa att han läst religionsvetenskap. Vi får oss rätt okvalificerade textjämförelser till livs. Predikanten pekar på skillnader mellan evangelierna. I vad syfte? Oklarhet blir det bestående intrycket. Predikanten gör problem av det som inget problem är. De lingvistiska övningarna ter sig som mager andlig kost.
Predikanten fortsätter frejdigt. Nu spelar han osäker, prövar tankar med konsekvens att en genuin osäkerhet sprider sig i menigheten. Borta är det stolta förkunnandet av ett kerygma, ett budskap från Herren. I stället ägnar sig församlingen åt en fundering eller tanke som pastorn fått under veckan. Så slutar allt med att predikanten talat färdigt. Den kritiske betraktaren undrar om det hela var lite fantasilöst därför att predikanten inte arbetat tillräckligt mycket teologiskt eller pastoralt. Några tankar fick sig åhöraren till livs, det är sant. Men hördes Evangelium?
De reformatoriska insikterna – Tron allena, Nåden allena, Skriften allena – är polemiska positionsangivelser som kunde tänkas ha präglat en kyrkostruktur som framträder med anspråk att vara reformatorisk. Pastorn talade: - Gud, tror jag, ser inte till resultatet utan till vår goda vilja. Att själva tanken är en fariséisk grundtanke slog honom inte, inte heller tycks han ha uppfattat dissonansen i förhållande till reformatorisk teologi. För detta ska i första hand inte de enskilda prästerna ha kritik. Det är utbildningssystemet som inte ger orienteringspunkter. Universitetsutbildningen är en religionsvetenskaplig utbildning, inte en konfessionell prästutbildning. Att det för en kyrka skulle kunna vara ett problem att dess präster blir religionsvetare och inte teologer blir tydligt för den som med några egna teologiska insikter sitter under predikstolen. Att de små förskjutningarna i läran till sist blir förändringar av läran och att dessa förändringar inte strider mot vad en majoritet av kyrkomedlemmarna skulle tänkas mena är uppenbart.
Före de stora handboksreformerna på 1980-talet slutade predikan med en bön efter predikan: Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Högkyrkliga präster i södra Sverige preciserade orden: som med sitt ord har tröstat, lärt, förmanat och varnat oss. Så uttrycktes både anspråket att predikan var Guds tilltal till oss och allvaret för den som skulle bereda sig att predika. Predikan var något större än pastors under veckan samlade tankar. Predikan hade ett ärende.
Så här skulle predikarens uppgift kunna uppfattas: Det krävs egentligen ingen begåvning för att förkunna evangelium. En läskunnig nio-åring kan göra det som prästen gör, alltså läsa innantill och berätta vad Jesus gjort, gör och ska göra samt sköta det som ska skötas vid altare och dopfunt. Evangeliet förkunnar sig självt för människor som söker och längtar.
Begåvning krävs bara om något annat än evangelium ska förkunnas. För den sysslans skull krävs närmast en ståuppkomikers hela talang, om man innefattar att den sortens komik kan vara djupt allvarlig. Problemet just nu är när något annat än evangelium förkunnas som något attraktivt av dem som inte är tillräckligt begåvade för den sysslan och kyrkorummet blir den scenen för deras piruetter.
Det är här evangeliet befriar. Evangeliet har ett ärende till var och en och ordets sanning bekräftas av den människans erfarenhet, sa prosten Henric Schartau. Förklaringen och tilltalet hör samman med detta ärende.
- 1 Gunnar Stenvall, Lyktad gärning, Växjö 1947 s 129
Artikeln i sin helhet kan läsas i Boken som berör